Om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag idag plantera mitt äppelträd..

Sitter och äter en lite halvsen frukost och gör mig iordning inför kvällens arbetspass på IVA. Egentligen ska jag luncha med mina vänner i sjukhuscaféterian klockan 12 men just nu känner jag mig inte direkt på topp så vi får se hur jag gör. 

Igår inleddes dagen med mysfrukost på Waynes med mina fina vänner Sara och Ida-Lisa. Efter det gick vi och tog oss en fika på Systrarna Ericssons café, vilket också var himla mysigt. Lyckades få tag på någon form av jordgubbspaj med både vaniljsås och choklad inuti? Hur gott som helst! :D När jag kom hem städade jag lite och sen när Silverpojken kom hem så lagade vi mat och kikade lite på tv. På kvällen skulle vi gå och träffa Silverpojkens kusin m.fl på Pitchers, men uteserveringen på Pitchers var inte öppen så till slut hamnade vi på World of Beer. Det var ganska mysigt där och jag tycker det var himla trevligt att träffa Silverpojkens vänner. Jag har inte träffat så många av dem tidigare så det var ju onekligen på tiden. Vi har ju faktiskt snart varit officiellt tillsammans i sju månader, och han har träffat mina vänner hur många gånger som helst. Känns ju enbart konstigt att jag knappt har träffat hans.. ^^

För övrigt sitter jag och hetsletar efter lägenheter. Som jag tidigare skrivit så är jag fruktansvärt trött på att bo här, det är inte alls särskilt kul längre. Dock är det lättare sagt än gjort, tydligen vill alla i Västerås bo just där jag vill bo. Eftersom jag inte har något körkort vill jag gärna bo i närheten av sjukhuset (där jag planerar att jobba när jag är färdigutbildad), men på varje lägenhet vi intresseanmäler oss på så finns det redan runt 200 anmälda. Kul liksom. Jag hoppas vi får tag på nåt snart. ^^

..och jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå..

Nu börjar jag tröttna på att jag ständigt ska vara den som ska försöka ta kontakt med vissa i min omgivning. Personerna ifråga gör inte det på grund av att de antingen mår dåligt eller har väldigt fullt upp, men guess what, alla mår dåligt och alla har fullt upp. Sånt där är bara tomma ursäkter och jag börjar tröttna på dem. Jag har bättre och mer kontakt med min vän Helena som bor i England än vad jag har med vissa familjemedlemmar och vissa nära vänner, och det är bra mycket svårare att ha god kontakt med någon som bor i ett annat land än någon som bor i närheten. Huvudsaken är att man tar sig tid att upprätthålla sin vänskap, gör man inte det så försvinner den.

Jag gjorde ett litet experiment här för ett tag sedan, jag tänkte att jag skulle prova att inte höra av mig till ett par personer i min nära närhet, för att se hur lång tid det tar innan de själva hör av sig. Jag undrade hur lång tid det kunde tänkas ta innan de inser att vi knappt känner varandra längre och att de inte direkt har någon aning om vad som händer och sker i mitt liv nu för tiden, och tvärt om. Det experimentet påbörjade jag direkt efter nyår och jag har inte hört ett ljud sedan dess. Det är första mars idag.

Det kan tänkas vara en skum sak att göra, men efter att ha tjatat åtskilliga gånger på dem så kändes det inte längre värt det. Jag har även pratat med dem om att jag upplever detta som ett problem men de tycks inte ta åt sig alls. What's up with that? Enough is enough.

Ursäkta det bittra inlägget men idag kändes som en bra dag att ta ur sig vissa aggressioner. 
De flesta av mina vänner är dock awesome och jag borde inte klaga
men jag förstår inte hur vissa tänker när de beter sig sådär. 

Btw, C, detta inlägg berör inte dig på något sätt så don't worry. ^^,

Also, Grattis på födelsedagen till min syster Angelika som blir uråldrig idag! :D



And as our lives change, come whatever, we will still be friends forever..

Jag läser till sjuksköterska och just nu håller vi på med bland annat psykiska sjukdomar i skolan. Psykiska sjukdomar är intressanta att läsa om och det är mycket spännande, om det inte är så att man lever med dem tätt inpå sig. Min allra bästa vän är diagnostiserad med både bipolär sjukdom och borderline personlighetsstörning och jag tycker att den utbildningen vi får om detta i skolan är värdelös.

Vi har psykiatri under en kort tid av sjuksköterskeutbildningen, och på den korta tiden ska vi mata in så många diagnoser som möjligt i huvudet i hopp om att kanske känna igen dem när vi träffar på dem. I hopp om att kanske ha någonting att luta sig mot när man ställs inför en sådan situation som kan tyckas vara omöjlig. Vi läser en lista med symtom och en lista med behandlingsmetoder, "hur man hanterar en panikångestattack".

Ja, hur hanterar man situationen när någon får en panikångestattack? Det är en sjukt bra fråga, och jag kan inte svara på den trots att jag under flera års tid har ägnat hur mycket tid som helst, periodvis flera gånger om dagen, åt att försöka hantera panikångestattacker. Under vissa perioder har jag kunnat få upp till tre - fyra samtal per dygn, både dag och natt, av min bästa vän, som ringer med sån grov ångest att hon inte kan andas, att hon inte kan prata, att hon gråter och panikar om vartannat.

Jag är hennes bästa vän, men knappt jag som vet hur hon fungerar, kan göra någon nytta. Trots att jag vet precis vad som gör henne glad och precis vad som gör henne lugn, jag vet exakt när hon är som lyckligast och vad som skulle kunna få henne på bättre tankar. Jag är den som egentligen har alla verktyg, men inte ens jag kan lugna ner henne. Hur ska jag då kunna lugna ner en random person som kommer in på en akutmottagning? Ska man ge personen lite lugnande och hoppas på det bästa? Är det en bra lösning?

Och hur som helst, hur förväntar de sig att man på nåt sätt ska kunna fixa något sådant på en akutmottagning? Hur kommer det sig att utbildningen inte ger någonting som visar hur det är? Hur det kan se ut? Jag blev livrädd för några år sedan när min vän försökte slå sönder sig själv mot en tegelvägg, vad får de som organiserar utbildningen att tro att man som personal inte blir lika rädd om samma sak händer på akutmottagningen?

Litteraturen beskriver att personen kan ha "ett självdestruktivt beteende", men den beskriver inte att det självdestruktiva beteendet innebär att personen slår sig själv blodig eller tills benet går av. Att de slår sönder sina knogar mot allt de kan hitta och att alla vassa objekt skulle kunna utgöra en fara för personen i fråga. Litteraturen beskriver att "personen är rädd för att bli lämnad ensam" men beskriver ingenting om att delar av rädslan för att vara ensam kan bero på att personen är rädd för vad den kan tänkas göra mot sig själv när ingen annan är där.

Jag vet egentligen inte om jag kom någon vart med det här inlägget men min poäng är att jag tycker att psykiatrin inom sjuksköterskeutbildningen är värdelös och helt klart borde få en större plats. De psykiska sjukdomarna är lika vanliga som de somatiska sjukdomarna, men inte ser man någon med hjärtproblem få gå och vänta flera år på att få sig en diagnos. Jämförelsevis så hade min vän cirkulerat runt inom psykiatrin i flera år utan att få någon fastställd diagnos, tills jag för ett par år sedan sa åt henne att "du, du har nog borderline för alla symtom som finns stämmer in på dig, så jag tror att du ska söka för det", vilket hon gjorde. Hon fick alltså inte någon diagnos förrän jag, hennes (vid det tillfället) 19-åriga bästa vän redan hade ställt den åt henne. 

När hon sökte hjälp från början var det ingen som tog henne på allvar, de ansåg att hon hade en "tonårsdepression" och att det går över. Sen till slut, efter flera år, så får hon inte bara en diagnos, utan två. Två av de diagnoserna med högst självmordsstatistik. Som om det är så himla bra att gå omkring med obehandlade psykiska sjukdomar i flera år för att ingen tar det på allvar?

Min vän fick iallafall under en tid, medan hon väntade på en psykolog, gå och prata med en sjuksköterska istället. Den stackars sjuksköterskan hade förmodligen ingen aning om varken vad hon skulle säga eller göra. Det var inte en specialistsjuksköterska, det var en helt vanlig allmänsjuksköterska. Har hon fått samma "givande" psykiatriutbildning som vi? Är det safe att lämna en person som mår så dåligt hos någon med så lite kompetens inom området?

Slutligen så vet min vän om att jag har skrivit det här och hon kommer nog att läsa det förr eller senare, så, tack fröken för att jag fick använda dig som ett exempel i mina frustrationer. Jag saknar dig och älskar dig och du är duktig som kämpar på 

Om världen vore en by...

Så, jag råkade hitta ett gammalt mail från gymnasietiden som jag har skrivit ut, som jag tänkte att jag skulle skriva av här på bloggen, bara för att. Värt att nämna är att jag på gymnasiet gick samhällsvetenskapliga programmet med inriktning internationella relationer och biståndsarbete. Det här mailet heter "Om världen vore en by." och vi fick det av våran biståndslärare för att få lite perspektiv.

"Om världen vore en by

Om världen reducerades till en by med 100 invånare och alla proportioner bibehölls, så bestod byn av:

- 57 asiater
- 21 européer
- 14 amerikaner (från både Nord- och Sydamerika.)
- 8 afrikaner

- 52 av dessa var kvinnor
- 48 av dessa var män. 
- 30 st var kristna
- 70 st var icke kristna.
- 89 st var heterosexuella
- 11 st var homosexuella

- 6 personer skulle inneha och nyttja 59% av alla gemensamma tillgångar, och dessa 6 kom från USA.
- 80 st hade otillräckliga boendeförhållanden.
- 70 st var analfabeter
- 50 st var undernärda
- 1 st var döende, 2 st var nyfödda och endast en person hade en dator.
- En, och endast en, har en akademisk examen.

  • Om du vaknar imorgon, frisk och icke sjuk, så är du lyckligare lottad än en miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.
  • Om du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är du lyckligare lottad än 500 miljoner människor här på jorden.
  • Om du kan utöva din religion utan ångest, utan att du får svårigheter och utan att man ska fängsla eller döda dig så är du bättre lottad än tre miljarder av jordens invånare.
  • Om det finns mat i ditt kylskåp, om du har ett jobb, om du har tak över huvudet och en säng att sova i så är du rikare än 75% av invånarna på jorden.
  • Har du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask, då tillhör du de 8% rikaste av jordens invånare.
  • Om du dessutom i detta nu kan läsa detta så är du mångdubbelt gynnad, för du tillhör inte de två miljarder människor som inte kan läsa, och dessutom har du en dator.." 



Så, jag vet inte vad ni andra fick för feelings av detta nu, men i våra 16åriga huvuden väcktes iallafall en hel del tankar och känslor när vi fick detta mail. ("Om världen vore en by" - © Copyright 1997-2007 Skandinaviska Institutet för Hälsa och Utveckling).

 


Don't just sit and wait for a star to fall, why are we here in this car at all?

Det klagas ju ganska mycket på att lärarna inte har tillräckligt bra koll på ungarna i skolan nu för tiden, för att många lyckas ta sig genom grundskolan utan att deras dyslexi och läs- och skrivsvårigheter uppmärksammas. Jag har dock tänkt på att om man läser när äldre människor skriver, exempelvis på facebook, så både stavar och formulerar de sig i många fall helt klart sämre än en genomsnittlig andra- eller tredjeklassare. De skriver "mej" och "dej" istället för mig och dig, de stavar inte ordentligt alls och de har ingen som helst aning om hur kommatecken, punkter och gemener och versaler ska användas. 

Jag ska inte vara helt kritisk för många av dem vet säkerligen inte hur man får fram exempelvis ett frågetecken eller ett utropstecken på en dator, men den där stavningen är ibland helt hopplös och ofta är till och med ordföljden helt åt skogen. Är det då verkligen så att vi har blivit sämre på att lägga märke till barn med läs- och skrivsvårigheter nu, eller är det helt enkelt så att man har uppmärksammat det problemet först nu i det moderna samhället där gymnasiala och eftergymnasiala studier mer eller mindre är ett krav?

Tidigare spelade det ingen större roll om exempelvis Kalle 14 år inte kunde stava ordentligt, för han visste ändå att när han har gått ut högstadiet så kommer han få ett jobb på närmsta industri, oavsett vad han har för betyg i stavning. Kan det även vara så att läraren tänkte likadant och därför inte brydde sig om att han stavade lite sämre än de andra i klassen?

Det som fick mig att över huvud taget skriva det här inlägget var en kommentar jag såg på facebook. Jag vet inte alls vem det var som skrev det; det var en random som kommenterade en bekants status. Hur som helst så stod det såhär "Nämen ska du ha en till bebis men gud vad kul för dig grattis :)" och jag nästan kände hur det sved i ögonen.



Hardrock, hallelujah!

Idag har jag inte heller gjort något mer spännande än att plugga, så jag tänkte att jag ska skriva upp topp tio bland låtar som fastnar i mitt huvud och aldrig kommer därifrån. 


1. Rysslands nationalsång:
- Kan vara en av de mest trallvänliga melodierna någonsin, himla fin är den och rolig att nynna på! Love it!
2. Marlena Ernman - La Voix: 
- Fastnar bara av okänd anledning.
3. Erik Saade - Manboy: 
- Fastnar nog bara för att den är så helvetes dryg, haha. 
4. Random - Fån't ja' en körv:
- Har ingen aning om hur den fastnat där eller hur den ens kommit in från första början. Den bara finns där!
5. Westlife - Mandy:
- Tycker att den är himla fin och mysig att nynna på och när jag väl har börjat så blir den bara kvar.
6. Kicki Danielsson - Bra vibrationer:
- En låt som jag själv hatar när den väl fastnar, den försvinner aldrig och går inte att tänka bort!
7. Culture Club - Karma Chameleon:
- Kan ju vara den gladaste låten ever?! :D
8. Brandsta City Släckers - Kom och ta mig: 
- Dissar den förra kommentaren och skriver den här istället; Kan vara den gladaste låten ever! :D
9. Random - O, helga natt:
- Tycker att den är härlig och fin och är mysig att gå runt och nynna på.
10.  Faith Hill - Where are you, christmas?:
- Kommer ju från filmen Grinchen och är nästan omöjlig att inte gå och småsjunga på när det närmar sig juletider.


Iofs, min syster hade en varg i sin trädgård häromdagen, det är ju rätt coolt så det måste jag berätta!



When I think back on these times and the dreams we left behind.. ^^

Idag har jag varit och fikat med C. Han fyller år och jag bjöd honom på kaffe på ett café som heter Kalle på spången. Det var himla trevligt faktiskt. Dessutom så fick det bli ytterligare en av säkert tusen bra anledningar till att inte behöva plugga till den fördömda tentan som vi har på fredag. Jag vet inte riktigt hur det kommer att gå med den.

I vanliga fall så är jag full av studiemotivation och har börjat plugga långt innan det ens börja närma sig tentatider. Den här gången är det inte så och jag vet inte riktigt varför. Kan det bero på att det är just kvantitativ metodteori vi läser, och det är en himla tråkig kurs? Kan det vara för att det är halvdeppigt, mörkt och kallt ute? Kan det vara för att jag har mycket annat on my mind som inte har med skolan att göra, eller kan det vara något annat? Jag vet inte riktigt själv vad det beror på, men oavsett vilket så hoppas jag att det försvinner innan nästa vecka då det är tänkt att vi ska påbörja vårt PM inför C-uppsatsen.

Nu är klockan 02:38 och jag ligger här och försöker skriva lite instuderingsfrågor. Imorgon ska jag försöka tentaplugga/fika med Ida-Lisa så jag har tänkt att jag ska vara åtminstone lite förberedd. Har för övrigt tittat på massa bilder och haft värsta nostalgitrippen idag. Det är trevligt med gamla minnen. (Till Mamma, Carro, Angelika och alla andra som säkert reagerar och hoppar till när ni ser en av bilderna; Nej, jag har inte fått någon form av konstigt återfall. Jag tycker bara det är en fin bild och det är ett lika fint minne som resten av dessa bilder. ^^)




För jag kan inte säga nej, det går inte när du rör vid mig..

...


Idag har jag varit på en pacemakeroperation på praktiken. Det var fascinerande.
Sen har även min mormor legat på min avdelning och det var väl inte fullt lika nice.
Vid ett tillfälle stod jag med henne på hennes sal innan hon skulle tas ner på angiolabbet,
och på salen står även en viss manlig angiosköterska och fixar lite med hennes papper.
Plötsligt utbrister min kära mormor (fast på finska) "Titta Marie, han är väl en fin pojke,
det skulle väl vara något för dig?". Haha. 

Jag hoppas helt enkelt för allt i världen att angiosköterskan inte förstår finska. 


It was like shooting a sitting duck, a little small talk, a smile and baby I was stuck..

Jag är en sån som aldrig har trott på det här med "love at first sight". Nu börjar jag dock undra, tänk om det faktiskt kan bli så? Tänk om det kan vara så att om en person faktiskt är rätt så behöver man bara se den för att känslorna ska börja ta fart, eller åtminstone för att någonting ska börja kännas? If that's the case.. Scary? :o 

Idag skulle jag iallafall ut på jakt efter skor, men kom istället hem med ett par pyjamasbyxor, en vinterjacka, tio par strumpor, två par leggins, ett svart linne, en eyeliner, en foundation och en hårfärgsföcpackning. Yey! Känns som att jag aldrig kommer hitta några lämpliga skor. Man skulle kunna säga att foundationen och eyelinern var födelsedagspresenter från Markus och Michelle, då jag köpte det för presentkortet jag fick av dem i födelsedagspresent. 

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska roa mig med. Jag har lovat mig själv att det ska bli en lugn helg, så gå till ICA, köpa lite godis och ladda ner någon bra film kanske? Det låter väl inte helt fel. Är ganska sugen på choklad faktiskt.





11-08-26

Hm, har ni tänkt på hur ofta man använder ett negativt ord för att förstärka ett annat, även fast det är något positivt? Exempelvis "Sjukt fin", "Hemskt tacksam", "Galet vacker", "Jäkligt bra".  Egentligen så borde man ju använda positiva ord för att förstärka positiva uttryck, och negativa ord för att förstärka negativa uttryck. "Underbart vacker" låter ju onekligen finare än "Jäkligt vacker", right?

För övrigt har fick jag mail från HIA (min praktikplats) nu och jag börjar bli lite nervös. De vanligaste diagnoserna på avdelningen är hjärtinfarkt, kärlkramp, hjärtsvikt, lungödem och arytmier, så som förmaksflimmer, AV-block och takykardier. Undersökningar/behandlingar är elkonvertering, kranskärlsröntgen (Angio/PCI) och pacemakeroperation. Är ju ganska serious stuff så jag hoppas att det kommer gå bra. Känns som det kommer vara lite skillnad på att vara där i jämförelse med min rehabiliteringsavdelning i Fagersta, haha.

Anyway, jag tror att det kommer att bli sjukt intressant och även fast jag är nervös för att gå dit så längtar jag lite. Jag fick även reda på att mitt COSMIC-kort är beställt och att jag ska träffa mina handledare kl 12.30 på tisdag. Creepy!

Nu har jag roat mig med att skriva ut papper till praktiken, satan så mycket det blev! Mer eller mindre en hel bok.. Haha.

11-08-23

Hm, jag har ett skumt problem. I vanliga fall så brukar det vara så att jag äter hela tiden, konstant. Inte för att jag är hungrig utan mest för att jag är sugen på att äta något. Nu är det istället tvärt om. Jag är hungrig men inte sugen på någonting alls. Weird. Får hoppas att det blir bättre snart; jag tänkte prova köpa lite frukt på ICA sen och se om det går ner.   

Snart ska jag i vilket fall som helst vandra iväg till sjukhuset med Ida-Lisa. Jag ska ta allergisprutor och hon ska följa med som sällskap. Jag hade ingen som helst lust att gå dit själv, men om man är två så blir det en ganska trevlig lagom lång promenad.

För övrigt skulle jag behöva tvätta. Min tvättkorg börjar bli full. Jag tycker personligen att det är himla äckligt att tvätta i gemensamma tvättstugor, det känns liksom fel att ens saker ska ligga där och snurra runt där alla andras smutsiga saker också har varit, plus att det inte direkt är rent och fint i tvättstugan. Folk verkar inte veta hur det här med att göra rent efter sig fungerar. Anyway.. Jag längtar sjukt mycket efter den dagen då jag har en egen tvättmaskin.

11-08-18

Snart ska jag hoppa in i duschen för att sen bege mig ut på äventyr. Eller okej, jag ska gå och posta två brev och sen tänkte jag återgå till min lugna vrå här hemma igen, så jag vet inte riktigt om det är i sin rätt att kalla det för äventyr. Haha. Anyway. Hoppas ni får en fin dag mina vänner!

Åh, btw, är det bara jag som är helt överlycklig över att vi snart ska få en liten prins eller prinsessa i kungahuset? Jättestort grattis till Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel!

RSS 2.0