In this world there are no words for me to explain my feelings for you..

Jag måste förresten säga att jag är väldigt, väldigt nöjd med mitt liv och min tillvaro som det är just nu. Jag fyller 23 år om bara några dagar, jag är snart färdig med tre års akademiska studier och kan snart kalla mig själv för legitimerad sjuksköterska. Jag kommer ha ett meningsfullt jobb som jag älskar, och om bara ett par veckor så ska jag flytta till en lägenhet som har ett läge bättre än någonsin förväntat. Detta kliv ska jag dessutom inte ta ensam, jag ska flytta ihop med min största kärlek som vandrade in i mitt liv för ungefär ett år sedan och fick mig att känna känslor jag inte visste fanns. Sammanfattningsvis så försöker jag säga att jag är fruktansvärt lycklig, lyckligare än vad jag någonsin har varit.





I wanna lay like this forever, until the sky falls down on me.. ^^

Mina tankar och min tillvaro är helt och hållet ockuperade av den kommande flytten och praktiken jag är mitt uppe i; jag är precis klar med första veckan av fyra på onkologikliniken; avdelning 80. Det är en avdelning som fokuserar främst på cancer och tumörsjukdomar, och jag trivs hur bra som helst. Det är trevlig personal, de är duktiga på att lära ut och att vårda cancerpatienter är väldigt givande. Dock så är det väldigt stressigt; det är hur många betygskriterier och mål som helst som ska uppnås på kort tid, samtidigt som man också ska hinna förbereda sig för seminarium och inlämningar. Man har helt enkelt inte mycket till fritid när man har praktik. På onsdag har jag min halvtidsbedömning (!!!) och jag håller alla tummar och tår för att det går bra. 

Angående flytten så är det idag exakt två veckor (!) kvar tills vi får nycklarna till lägenheten. I vanliga fall brukar två veckor gå väldigt fort men just nu känns det som att det är en hel evighet kvar. Som vi längtar! I nuläget så är mitt hem ockuperat av flyttkartonger. Jag har småbörjat packningen lite då jag kommer att ha praktik under veckan vi ska flytta och jag inte vet hur mycket tid och ork jag kommer ha till att packa lådor under den tiden. 

Vad händer annars då? Nästa vecka fyller jag år och det känns väl lite lagom pepp, men jag ska iallafall praktisera hela veckan så jag slipper bekymra mig om det. Att fylla 23 känns väl inte direkt som det roligaste momentet i mitt liv, men det kommer nog att bli ett awesome år. ^^ Annars vet jag inte vad jag ska skriva mer. Nu sitter jag och beklagar mig över det halvtomma kylskåpet, och har, i brist på annat, ätit två bananer och en halv rågbrödbit till frukost. Klockan 13 ska jag vara på praktiken och innan det har jag planerat att gå förbi ICA och köpa nåt jag kan äta där sen ikväll. ^^

Jag önskar dig allt vackert för du är det bästa som jag vet.

Detta inlägg tänkte jag ägna åt att skriva om Silverpojken, min älskade pojkvän och alldeles snart blivande sambo. (Som jag längtar!). Han är den finaste, sötaste och bästa personen som finns, som kan göra mig så glad som ingen annan någonsin har gjort, utan att göra något särskilt. Han bara allmänt lyser upp min tillvaro genom att existera. Han får mitt hjärta att slå volter bara genom att vara sig själv och han kan få mig att gå runt och småle utan anledning. Han är den bästa som finns och nu ska vi snart bo ihop!

I vanliga fall hade jag varit stressad och orolig och funderat över hur det egentligen ska gå att bo ihop med någon. Jag brukar nämligen tycka att det är ganska drastiskt när folk flyttar ihop tidigt i en relation, när de bara har vart tillsammans en kort tid. Jag brukar resonera som så att de kanske inte vet vad de ger sig in på och att de inte har någon aning om ifall det kommer funka att bo tillsammans eller inte. 

I vårat fall är jag dock inte det minsta orolig. Vi har inte vart tillsammans särskilt länge, knappt ett år, men han har mer eller mindre bott hos mig sedan dess. Han har alla sina kläder liggande i en låda i hörnet av mitt rum, och utrymmet vi lever tillsammans på nu är mindre än ett vanligt vardagsrum. Vi befinner oss alltid på samma två kvadratmetrar och det finns ingen direkt möjlighet att sitta någon annanstans. Vi lever tätt inpå varandra och har gjort det länge, och det går hur bra som helst. Vi finns hela tiden på varandras space, men vi går inte varandra på nerverna, vi bråkar inte och vi har inga större problem med det. Det enda som är är att det vore kul med lite större yta. Att faktiskt inte behöva råka trampa på varandra för att det inte finns någon annanstans att ta vägen. Att han faktiskt också skulle kunna få plats med sina saker (för här får jag nämligen knappt plats med mina egna..) Det vore kul att inte behöva använda sängen som både soffa och säng, och det vore kul om vi kunde ha ett matbord. 

Det jag försöker säga är att jag tror att vi kommer få det hur bra som helst när vi flyttar. Vi har redan i över ett halvår bott tillsammans på en yta som är för liten även om man bor ensam på den. Vi vet att vi kan bo ihop, vi vet att vi trivs tillsammans och vi vet att vi utan svårigheter klarar av att leva tätt inpå varandra. Det finns ingenting jag oroar mig för angående vårt ihopflyttande. Absolut ingenting. (Och för er som inte vet, jag är typen som gärna oroar mig för allt..) Vad gäller vårt nya liv i vårt nya hem är mitt enda orosmoment att jag ska sakna honom om han sitter i ett annat rum än vad jag gör. Det är inte mycket att oroa sig över. Inte alls faktiskt.

Jag älskar dig Magnus, du är den bästa som finns! 

RSS 2.0