And as our lives change, come whatever, we will still be friends forever..

Jag läser till sjuksköterska och just nu håller vi på med bland annat psykiska sjukdomar i skolan. Psykiska sjukdomar är intressanta att läsa om och det är mycket spännande, om det inte är så att man lever med dem tätt inpå sig. Min allra bästa vän är diagnostiserad med både bipolär sjukdom och borderline personlighetsstörning och jag tycker att den utbildningen vi får om detta i skolan är värdelös.

Vi har psykiatri under en kort tid av sjuksköterskeutbildningen, och på den korta tiden ska vi mata in så många diagnoser som möjligt i huvudet i hopp om att kanske känna igen dem när vi träffar på dem. I hopp om att kanske ha någonting att luta sig mot när man ställs inför en sådan situation som kan tyckas vara omöjlig. Vi läser en lista med symtom och en lista med behandlingsmetoder, "hur man hanterar en panikångestattack".

Ja, hur hanterar man situationen när någon får en panikångestattack? Det är en sjukt bra fråga, och jag kan inte svara på den trots att jag under flera års tid har ägnat hur mycket tid som helst, periodvis flera gånger om dagen, åt att försöka hantera panikångestattacker. Under vissa perioder har jag kunnat få upp till tre - fyra samtal per dygn, både dag och natt, av min bästa vän, som ringer med sån grov ångest att hon inte kan andas, att hon inte kan prata, att hon gråter och panikar om vartannat.

Jag är hennes bästa vän, men knappt jag som vet hur hon fungerar, kan göra någon nytta. Trots att jag vet precis vad som gör henne glad och precis vad som gör henne lugn, jag vet exakt när hon är som lyckligast och vad som skulle kunna få henne på bättre tankar. Jag är den som egentligen har alla verktyg, men inte ens jag kan lugna ner henne. Hur ska jag då kunna lugna ner en random person som kommer in på en akutmottagning? Ska man ge personen lite lugnande och hoppas på det bästa? Är det en bra lösning?

Och hur som helst, hur förväntar de sig att man på nåt sätt ska kunna fixa något sådant på en akutmottagning? Hur kommer det sig att utbildningen inte ger någonting som visar hur det är? Hur det kan se ut? Jag blev livrädd för några år sedan när min vän försökte slå sönder sig själv mot en tegelvägg, vad får de som organiserar utbildningen att tro att man som personal inte blir lika rädd om samma sak händer på akutmottagningen?

Litteraturen beskriver att personen kan ha "ett självdestruktivt beteende", men den beskriver inte att det självdestruktiva beteendet innebär att personen slår sig själv blodig eller tills benet går av. Att de slår sönder sina knogar mot allt de kan hitta och att alla vassa objekt skulle kunna utgöra en fara för personen i fråga. Litteraturen beskriver att "personen är rädd för att bli lämnad ensam" men beskriver ingenting om att delar av rädslan för att vara ensam kan bero på att personen är rädd för vad den kan tänkas göra mot sig själv när ingen annan är där.

Jag vet egentligen inte om jag kom någon vart med det här inlägget men min poäng är att jag tycker att psykiatrin inom sjuksköterskeutbildningen är värdelös och helt klart borde få en större plats. De psykiska sjukdomarna är lika vanliga som de somatiska sjukdomarna, men inte ser man någon med hjärtproblem få gå och vänta flera år på att få sig en diagnos. Jämförelsevis så hade min vän cirkulerat runt inom psykiatrin i flera år utan att få någon fastställd diagnos, tills jag för ett par år sedan sa åt henne att "du, du har nog borderline för alla symtom som finns stämmer in på dig, så jag tror att du ska söka för det", vilket hon gjorde. Hon fick alltså inte någon diagnos förrän jag, hennes (vid det tillfället) 19-åriga bästa vän redan hade ställt den åt henne. 

När hon sökte hjälp från början var det ingen som tog henne på allvar, de ansåg att hon hade en "tonårsdepression" och att det går över. Sen till slut, efter flera år, så får hon inte bara en diagnos, utan två. Två av de diagnoserna med högst självmordsstatistik. Som om det är så himla bra att gå omkring med obehandlade psykiska sjukdomar i flera år för att ingen tar det på allvar?

Min vän fick iallafall under en tid, medan hon väntade på en psykolog, gå och prata med en sjuksköterska istället. Den stackars sjuksköterskan hade förmodligen ingen aning om varken vad hon skulle säga eller göra. Det var inte en specialistsjuksköterska, det var en helt vanlig allmänsjuksköterska. Har hon fått samma "givande" psykiatriutbildning som vi? Är det safe att lämna en person som mår så dåligt hos någon med så lite kompetens inom området?

Slutligen så vet min vän om att jag har skrivit det här och hon kommer nog att läsa det förr eller senare, så, tack fröken för att jag fick använda dig som ett exempel i mina frustrationer. Jag saknar dig och älskar dig och du är duktig som kämpar på 

Kommentarer
Postat av: Ida-Lisa

Usch, vad jag blev ledsen av det här. Psykiska sjukdomar lämnar oss handfallna p.g.a denna förbannade okunskap.

2012-02-16 @ 18:24:34
URL: http://idalisapersson.blogg.se/
Postat av: Den bästa vännen

Älskar dig Marie <3

2012-02-16 @ 18:48:05
Postat av: Anonym som trillade in

Ledsen att höra om din vän, har hon fått ordentligt med hjälp nu? Synd att utbildningen är så begränsad men det blir nog bättre med tiden nu när det inte längre är lika "förbjudet" att prata om såna saker.

2012-02-17 @ 12:49:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0