För jag vet, jag vet, jag vet, det finns inga prinsessor ändå drömmer jag lite till..

Tidigt imorse föddes Sveriges nya kunglighet
och framtida tronarvinge,
en liten Prinsessa

Därför tänkte jag passa på att säga
välkommen till världen
lilla Prinsessan Bernadotte,
och Stort Grattis till de nyblivna föräldrarna
Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria.

^^


..och jag undrar om jag någonsin ska nyktra till någon gång, med dig, med dig, med dig..

I fell for you and I knew the vision of your love, loveliness.
I hoped and prayed that some day I'd be the vision of your happiness. 

Stuck on you, I've got this feeling
down deep in my soul that I just can't lose.
Guess I'm on my way.

Needed a friend,
and the way that I feel now I guess,
I'll be with you till the end. 
Guess I'm on my way.
Mighty glad you stayed.



And as our lives change, come whatever, we will still be friends forever..

Jag läser till sjuksköterska och just nu håller vi på med bland annat psykiska sjukdomar i skolan. Psykiska sjukdomar är intressanta att läsa om och det är mycket spännande, om det inte är så att man lever med dem tätt inpå sig. Min allra bästa vän är diagnostiserad med både bipolär sjukdom och borderline personlighetsstörning och jag tycker att den utbildningen vi får om detta i skolan är värdelös.

Vi har psykiatri under en kort tid av sjuksköterskeutbildningen, och på den korta tiden ska vi mata in så många diagnoser som möjligt i huvudet i hopp om att kanske känna igen dem när vi träffar på dem. I hopp om att kanske ha någonting att luta sig mot när man ställs inför en sådan situation som kan tyckas vara omöjlig. Vi läser en lista med symtom och en lista med behandlingsmetoder, "hur man hanterar en panikångestattack".

Ja, hur hanterar man situationen när någon får en panikångestattack? Det är en sjukt bra fråga, och jag kan inte svara på den trots att jag under flera års tid har ägnat hur mycket tid som helst, periodvis flera gånger om dagen, åt att försöka hantera panikångestattacker. Under vissa perioder har jag kunnat få upp till tre - fyra samtal per dygn, både dag och natt, av min bästa vän, som ringer med sån grov ångest att hon inte kan andas, att hon inte kan prata, att hon gråter och panikar om vartannat.

Jag är hennes bästa vän, men knappt jag som vet hur hon fungerar, kan göra någon nytta. Trots att jag vet precis vad som gör henne glad och precis vad som gör henne lugn, jag vet exakt när hon är som lyckligast och vad som skulle kunna få henne på bättre tankar. Jag är den som egentligen har alla verktyg, men inte ens jag kan lugna ner henne. Hur ska jag då kunna lugna ner en random person som kommer in på en akutmottagning? Ska man ge personen lite lugnande och hoppas på det bästa? Är det en bra lösning?

Och hur som helst, hur förväntar de sig att man på nåt sätt ska kunna fixa något sådant på en akutmottagning? Hur kommer det sig att utbildningen inte ger någonting som visar hur det är? Hur det kan se ut? Jag blev livrädd för några år sedan när min vän försökte slå sönder sig själv mot en tegelvägg, vad får de som organiserar utbildningen att tro att man som personal inte blir lika rädd om samma sak händer på akutmottagningen?

Litteraturen beskriver att personen kan ha "ett självdestruktivt beteende", men den beskriver inte att det självdestruktiva beteendet innebär att personen slår sig själv blodig eller tills benet går av. Att de slår sönder sina knogar mot allt de kan hitta och att alla vassa objekt skulle kunna utgöra en fara för personen i fråga. Litteraturen beskriver att "personen är rädd för att bli lämnad ensam" men beskriver ingenting om att delar av rädslan för att vara ensam kan bero på att personen är rädd för vad den kan tänkas göra mot sig själv när ingen annan är där.

Jag vet egentligen inte om jag kom någon vart med det här inlägget men min poäng är att jag tycker att psykiatrin inom sjuksköterskeutbildningen är värdelös och helt klart borde få en större plats. De psykiska sjukdomarna är lika vanliga som de somatiska sjukdomarna, men inte ser man någon med hjärtproblem få gå och vänta flera år på att få sig en diagnos. Jämförelsevis så hade min vän cirkulerat runt inom psykiatrin i flera år utan att få någon fastställd diagnos, tills jag för ett par år sedan sa åt henne att "du, du har nog borderline för alla symtom som finns stämmer in på dig, så jag tror att du ska söka för det", vilket hon gjorde. Hon fick alltså inte någon diagnos förrän jag, hennes (vid det tillfället) 19-åriga bästa vän redan hade ställt den åt henne. 

När hon sökte hjälp från början var det ingen som tog henne på allvar, de ansåg att hon hade en "tonårsdepression" och att det går över. Sen till slut, efter flera år, så får hon inte bara en diagnos, utan två. Två av de diagnoserna med högst självmordsstatistik. Som om det är så himla bra att gå omkring med obehandlade psykiska sjukdomar i flera år för att ingen tar det på allvar?

Min vän fick iallafall under en tid, medan hon väntade på en psykolog, gå och prata med en sjuksköterska istället. Den stackars sjuksköterskan hade förmodligen ingen aning om varken vad hon skulle säga eller göra. Det var inte en specialistsjuksköterska, det var en helt vanlig allmänsjuksköterska. Har hon fått samma "givande" psykiatriutbildning som vi? Är det safe att lämna en person som mår så dåligt hos någon med så lite kompetens inom området?

Slutligen så vet min vän om att jag har skrivit det här och hon kommer nog att läsa det förr eller senare, så, tack fröken för att jag fick använda dig som ett exempel i mina frustrationer. Jag saknar dig och älskar dig och du är duktig som kämpar på 

..och jag undrar om jag någonsin ska nyktra till någon gång, med dig, med dig, med dig..

Har ni någon gång haft den känslan att ni är på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt med helt rätt person? Att det inte finns någon annan plats i världen som ni hellre skulle vilja vara på just i det ögonblicket? Om inte så tycker jag att det är himla synd, det var nämligen exakt så jag kände imorse när jag vaknade upp bredvid min helt fantastiskt söta pojkvän, och jag har sällan känt mig lyckligare.
Det är helt klart en känsla som jag tycker att alla borde få uppleva.



"Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig..

När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
ska jag samla mina krafter och göra nånting stort

För dig, för dig, för dig..

Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig
..

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig.."

Det är kväll och jag har fyllt mitt huvud med tingeling och blir sentimental av ingenting..

"Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses.
Hur går det runt nu, bäste broder?
Vad ser du längst där uppifrån tornet?
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev?

Om linje nitton tar mig hela vägen ut.
Om den här vintern någonsin nån gång kommer att ta slut
så ses vi nån dag där längst upp i tornet.
Tills dess ha det gott och sköt om dig, 
t
a det lugnt, h
älsningar från mig.."

Om världen vore en by...

Så, jag råkade hitta ett gammalt mail från gymnasietiden som jag har skrivit ut, som jag tänkte att jag skulle skriva av här på bloggen, bara för att. Värt att nämna är att jag på gymnasiet gick samhällsvetenskapliga programmet med inriktning internationella relationer och biståndsarbete. Det här mailet heter "Om världen vore en by." och vi fick det av våran biståndslärare för att få lite perspektiv.

"Om världen vore en by

Om världen reducerades till en by med 100 invånare och alla proportioner bibehölls, så bestod byn av:

- 57 asiater
- 21 européer
- 14 amerikaner (från både Nord- och Sydamerika.)
- 8 afrikaner

- 52 av dessa var kvinnor
- 48 av dessa var män. 
- 30 st var kristna
- 70 st var icke kristna.
- 89 st var heterosexuella
- 11 st var homosexuella

- 6 personer skulle inneha och nyttja 59% av alla gemensamma tillgångar, och dessa 6 kom från USA.
- 80 st hade otillräckliga boendeförhållanden.
- 70 st var analfabeter
- 50 st var undernärda
- 1 st var döende, 2 st var nyfödda och endast en person hade en dator.
- En, och endast en, har en akademisk examen.

  • Om du vaknar imorgon, frisk och icke sjuk, så är du lyckligare lottad än en miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.
  • Om du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är du lyckligare lottad än 500 miljoner människor här på jorden.
  • Om du kan utöva din religion utan ångest, utan att du får svårigheter och utan att man ska fängsla eller döda dig så är du bättre lottad än tre miljarder av jordens invånare.
  • Om det finns mat i ditt kylskåp, om du har ett jobb, om du har tak över huvudet och en säng att sova i så är du rikare än 75% av invånarna på jorden.
  • Har du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask, då tillhör du de 8% rikaste av jordens invånare.
  • Om du dessutom i detta nu kan läsa detta så är du mångdubbelt gynnad, för du tillhör inte de två miljarder människor som inte kan läsa, och dessutom har du en dator.." 



Så, jag vet inte vad ni andra fick för feelings av detta nu, men i våra 16åriga huvuden väcktes iallafall en hel del tankar och känslor när vi fick detta mail. ("Om världen vore en by" - © Copyright 1997-2007 Skandinaviska Institutet för Hälsa och Utveckling).

 


Keep my heart somewhere drugs don't go, where the sunshine slows, keep me close.

Stay with me,
you are the one I need.
You make the hardest things seem easy.

Keep my heart
somewhere drugs don't go,
where the sunshine slows.
Always keep me close.

If only you could see
the stranger next to me,
you promise, you promise that you are done..
But I can't tell you from the drugs.

I wish you could see this face in front of me.
You are sorry, you swear it, you are done. 
But I can't tell you from the drugs.. 



'Cause every moment we share together is even better than the moment before..

Jag tänkte bara smyga in här och säga att jag tycker om den där Silverpojken
fruktansvärt mycket och att han gör mig glad och lycklig
och lyser upp min tillvaro på ett sätt som ingen annan.
I'm glad that I found you my dear.


...och när jag ändå är här så kan jag ju passa på att visa min nyklippta lugg
som jag inte alls är särskilt förtjust i, då tjejen som klippte mig klippte det
alldeles för kort. Menmen. What to do? Det positiva är ju att det växer ut
ganska snabbt, det har redan vuxit litegrann sedan bilden togs för ungefär
en vecka sedan. Thank God.. ^^,




RSS 2.0